Universitetet gör dig fri, jobbet kan göra dig fast igen

Steve Blank gav ett tankeväckande tal till avgångseleverna i Minnesota i år. Det handlar bland annat om frihet vi får när vi lämnar föräldrarna och flyttar till universitetet och friheten vi ger bort när vi börjar jobba på ett ställe med stämpelklocka.

Det får mig att fundera på om jag gör det jag verkligen vill göra. Gör du det du verkligen vill göra?

Stockholm ser inte individerna

Största skillnaden jag upplever mellan Linköping och Stockholm är bemötandet av folk på gatan, och då specifikt i rusningskollektivtrafiken. Det är så trångt överallt och sånt överskott på folk att man slutar att se varandra. Man säger inte längre "ursäkta" om man trampar någon på foten eller knuffar någon i rulltrappan. För man kan helt enkelt inte låta bli att trampa eller knuffas när det är så här trångt. Och där nånstans försvinner det personliga bemötandet som jag är van vid.

Man ser så mycket folk överallt att man tröttnar på att vara artig och bekräfta dem. Personer får en halv sekunds uppmärksamhet när man kollar om man känner personen, annars springer man vidare.

En lantis som jag som är van vid att hälsa på på alla man möter på gatan blir lätt obekväm här. Ska jag också böja ner blicken och springa på eller ska jag lunka på i mitt tempo och predika om kvalitet?

Och kanske är det här anledningen till att man hör att det inte går att hitta en vettig hantverkare i storstäder. Eller mäklare eller bankman eller vem som helst som tar personligt ansvar mot andra individer. För att överleva en uppväxt här måste man skärma av sig mot andra personer. Jämfört med Ronneby och Linköping där man måste hålla ihop för att klara en uppväxt.


En väldigt bra sak med det hela är att man kan sitta och picknicka bland annat folk utan att känna att man behöver prata med dem. Man kan få vara i sin egna bubbla utan att bli störd av andra. Som här på bilden där Emma och jag cyklat iväg till Söderbysjön i närheten av vår lägenhet.

Vart tog ungdomstjattret vägen?

Nu sitter jag på café fräcka fröken och fikar för mig själv och tittar runt på verklighetens fikafolk. Jag har hamnat långt ifrån det här ungdomstjattret som var vardag i plugget. Istället har jag tvingats bli förnuftig och lillgammal. Må hända att jag plockat tusentals vuxenpoäng på vägen men jag känner mig som Pricken i den gamla sagan om kaninen som inte passade in.

I vanliga fall brukar jag kväva de här känslorna med en backpackingresa till värmen och glada svennebananer men det känns mer som en quickfix än att lösa anledningen till problemet.

Ett av mina mål för 2009 var att flytta till Stockholm och Piggen, Pumba, Kajan, Mange och jag snackade om vem som skulle hinna dit först. Nu är det inte ens längre snack om vem som hinner dit sist för de andra har redan flyttat. Jag tror det är mycket därför jag ser dåliga saker med Linköping och jobb i Linköping. Nu får det snart vara dags att ta sitt pick och pack och fortsätta med mjukvarurevolutionen från ett fik i huvudstan istället.

Bilden är förvisso från Platå men den visar den sköna bakåtlutade, avslappnade känslan jag letar efter. Pricken vill hitta hem!

Fotnot: Nu var det förvisso tur att jag inte flyttade upp 2009 till det jobb jag erbjöds, för det företaget tappade sitt huvudkontrakt och la ner våren 2010.

Fabriken är död, länge leve media!

Alexander Bard är en sällsynt intelligent människa och har länge forskat i hur internet påverkar och tar över världen. Vill du förstå varför stenåldern är helt ickerelevant i dagens undervisning och varför invandrare tillhör Sveriges överklass samtidigt som vissa 30-åriga vita män tillhör underklass rekommenderar jag starkt att ni tittar på den här föreläsning av Alexander. Den är en timme lång men kommer att förändra er bild av samhället, jag lovar!

Denna övergång som dagens fabriker står inför är långt ifrån smärtfri. Eriksson klarade det, som Alexander säger, genom att sparka alla mellan 30 och 35 år för att få in en bredare personalstyrka med större nätverk. På jobbet märker jag att största arbetet händer inte i linjeorganisationerna utan i de personliga nätverk som finns både inuti men även utanför företagen. Vi definieras numera av vilka nätverk vi har, tänk på det alla företagsledare som förbjuder Facebook på arbetstid.

1 + 1 = 1?

Igår fick jag höra att "Du är en av två trevliga teknologer jag träffat. Ni brukar alltid vara så nedlåtande och konstiga." Och egentligen kan jag inte annat än hålla med. Det krävs mycket egoism för att ta sig igenom en civilingenjörsutbildning. Tänker man inte på sig själv hinner man inte med i tempot.

Förutom att tempot tvingar fram egoism tvingar matten fram en rädsla för att göra fel. I de grupper jag deltog i under plugget var det få personer som presenterade alternativa möjligheter. Anledningen till det är nog att vi inte vill visa hur fel vi har innan vi fattat hur man ska göra. Jag kommer speciellt ihåg när vi pluggade flervariabelanalys. Några personer småpratade och samarbetade lite men när jag reste mig tystnade alla för då visste de att rätt lösning var på väg att presenteras. Vi ingenjörer går gärna iväg med vårt problem, klurar på det i enrum och kommer tillbaka och presentera lösningen. Humanistiskt lagda tjejer gör tvärt om och jag påstår att deras sätt är bättre, men det kvarstår ändå att ingenjörer är som de är, men vi kan bättra oss. Jag hoppas att jag var extra dålig men dessvärre hör man sådana här liknelser lite varstans om teknologer.

Tänk på det när du dejtar ingenjörer! :)

Fårhjorden som inte behöver en fårhund

Vanliga människor har lärt sig att lagar ska följas till varje pris. Mottot är "Så länge ni följer lagarna kommer ni att klara er fint." För att förstärka mottot ställer Aftonbladet och DN gärna upp och sätter lagbrytare på löpet och visar vilka straff som utdelas. För de som påstår att vi har fria medier i Sverige är det ännu värre för det betyder att det gått så långt att läsarna frivilligt vill läsa om lagbrytare.

Vi har matats så mycket med att det är fel att bryta lagar att vi själva pekar ut och fryser ut de som bryter mot lagarna. Vi har blivit en fårhjord som inte behöver en fårhund. Min fortkörningsbot är ett bra exempel. Cirka 1 av 10 är nyfiken på att höra vad som händer om lagen bryts och varför den bröts, men övriga 9 väljer att hacka och mobba.

Ska vi fortsätta att acceptera alla lagar som skapas och frysa ut de som inte följer dem? Räcker det verkligen att tänka att de som skapade lagen tänkte tillräckligt, så då behöver inte du också tänka?

Rösterna i mitt huvud ropar

Åh alla dessa värderingar man påtvingats. Jag fattar väl med att det är bra att plugga mycket, jobba mycket, placera pengar på rätt sätt, pensionsspara o all möjlig skit som jag snart spyr på. Jag har följt de rösterna ett tag men nu börjar andra viljor göra sig hörda.

Den här gången är det äventyraren, backpackern och den sällskapssjuke som skriker högst. Jag vill betala av bilen och CSN-lånen och sticka iväg nånstans. Lifta runt i världen, bo på vandrarhem och träffa folk. Eller bara byta stad och jobb ett tag. Som ett sign frågade Bison medan jag skrev detta när jag ska flytta ner till dem i Dubai.

Läs mer om röster i huvudet på Seth's blog.

Buddhism för akademiker

Här är ett inslag från Google Tech Talk där en buddhist beskriver livsåskådningen Buddha lär ut. Det här är mil i från vad man lärde sig i plugget (iaf jag) och riktigt medryckande. Ingen religion har tilltalat min akademiska sida som Buddhism enligt inslaget. En varning är att inslaget är 1h långt, men ärligt talat, ta och skippa Desperate Housewife en ikväll och se det här istället. Speciellt frågestuden som börjar 30 min in i föredraget.

Anledningen till att jag valde att se inlägget är att Jehovas var här och knackade på i söndags och pratade om nyttan av bibelstudier. Nästa gång de kommer ska jag tipsa dem om nyttan av Google Tech Talk-studier. Science will conquer them all!

Ur balans eller kontrollerad berg-o-dal-bana?

Grabbarna tyckte att jag gnällde lite mycket idag och att mitt humör börjat gå upp och ner på daglig basis igen. Händer något dåligt på jobbet rasar allt och jag gnäller och muttrar, händer något skoj på helgen är livet på topp igen. Balans i livet beskrivs ofta som ett bord med tre ben: Ett ben för jobb/karriären, ett för fritid och ett för kärlek. Fattas ett ben blir bordet väldigt svängigt. Fattas två ben blir det ordentligt vingligt. För mig är livet bara jobb och fritid för stunden och därför är jag just väldigt svängig. Men jag gillar läget: topparna är härliga och dalarna kan jag stå ut med.

Volvognället igår var ju en dal men påskhelgen i Ronneby var en härlig topp! Det blev mycket tid med familjen och syrrans familj. Mycket bra tid med mamma o pappa. Pappa hade varit och fixat nya fina sommardäck till pojken. Pojken fixade en ny fin skärm till pappas dator.

På slutet tog jag en stund med min gamla Volvo 740 som ska till skroten nästa vecka. RIP baby!

Piggen, Ante, Kalle, Pumba och Ted representerade kärngänget. Till dem la vi Kasper, Kaspers lägenhet och hela Hobygänget och hade vi en strålande förfest på lördagen.

Det finns stora mängder glädje i mig just nu, om jag än är lite instabil ibland.

I huvudet på Anders Holmberg

Senaste tiden har det varit så mycket känslor snurrandes att det varit bekvämt att blogga om jobbet istället. Nu när det har lugnat ner sig lite kan jag avslöja vad som rör sig i huvudet.

Först och främst har jag lämnat ett jobbigt förhållande med Sophia. Vi körde inget blame game utan konstaterade helt enkelt att det inte fungerade. Nu ser jag ljuset igen och vill ta för mig av livet och världen.

Dubai påverkade mig massor och jag är otroligt sugen på att flytta dit och jobba. Det är varmt, alla pratar engelska, riktigt bra lön, riktigt bra merit, staden ligger vid havet. Där är lekstuga dygnet runt med fallskärmshoppning på stranden, spännande dykning och det går att vågsurfa där. Det finns även en central kite-surfingstrand där. Shibuya i Tokyo var läckert för det var ohämmat party för tonåringar. Dubai känns som ohämmat party för jet-set-ingenjörer.

Jag börjar hitta tillbaka till försakade Linköpingspolare. Ett tag bestämde jag mig för att Sthlm är det coolaste Sverige har att erbjuda och jag hängde där många helger. Men på senare tid har jag insett att det går att ha riktigt skoj hemma i Linkan också.

På kärleksfronten vill jag ligga lågt ett tag. Dags att landa ensamheten innan jag hoppar på nästa tåg. Så länge har jag tänkt umgås med så många härliga, glada, människor som möjligt. Boka gärna in mig en helg!

Sex laxar i en laxask.

Sex laskar i en slaskask. Det rullar på med roliga fester och lugna myskvällar. Jobbet är underbart och Linköping är inte så tokigt faktiskt. Med 17 dagar kvar innan jag fyller 30 känns vardagen behaglig men krisen befintlig.

God Jul alla läsare!

Det pustas o stönas om allt som ska hinnas med, julskinka, julklappar, städning. Julledighet, åka många mil på snöiga vägar, klä gran. Ja stackars alla oss som har det så bra! Vi vita i västvärlden som konsumerar upp moder jord och smutsar ner för alla andra. Vi fortsätter och klaga som om någon nånsin skulle tycka synd om oss.

Hur som helst... i år fick jag en Apple Time Capsule i julklapp! 1 terabyte inbyggt i en trådlös router som backuppa ALLT i min dator, automatiskt. Jag behöver aldrig mer bekymra mig över hårddiskkrach som gör att alla fina bilder från mitt livs alla julaftnar skulle gå förlorade. Lycka!

Även denna julen gick i familjens, matens, kärlekens och konsumtionens tecken. Slutet gott, allting gott. Hoppas att era julaftnar också varit fyllda av familj, mat och kärlek. Det bör alla människor uppleva minst en gång om året.

Lugnt just nu

Det har gått ett par dagar sedan jag skrev senast och vatten har runnit under broarna. Sophia och jag bröt upp för 10 dagar sedan, efter nio månaders förhållande. Nu när stormen lagt sig är det ovanligt lugnt. Hela helgen satt jag och läste och programmerade, lyssnade på Lars Winnerbäcks nya skiva och mös för mig själv. Jag håller på att landa med det tar lite tid.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Det kan vara så förfärligt

Det kan vara så bra

Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd

Det kanske var pundigt

Det kanske var bra

[Lars Winnerbäck – Jag får liksom ingen ordning]

Bomben i Hiroshima

Efter att ha passerat A-bomb dome i Hiroshima kravs det ett par bira for att bli manniska igen. Vilken sjuk jakla uppfinning atombomb ar och bilder tagna efter bombningen visar hur varenda hus ar jamnat med marken. 200 000 oskyldiga civila kramades ihjal av en galning for att satta stopp for en annan galning som gasade ihjal nagra miljoner pa andra sidan klotet. Det var en sjuk varld pa 40-talet. Hoppas att vi lart oss nagot sedan dess. Nu har vi iaf en amerikansk president som kan uttala ordet neukelar bomb.

Efter att ha blivit deppiga och vandrat pa radioaktiv mark tog vi livets basta suchini med berg av underbar fisk. En ol, lite sake, en drink och en efterratt + lite ratt hastkott och notan slutade pa ynka 350kr. I Tokyo hade det dubbla inte rackt.

Kvallen slutade med att en 46-arig japanska stalkade mig fyra timmar pa krogen tills jag gick hem utan Johan eller Edvin. De var lite upptagna pa sitt hall... Hiroshima ar en fantastisk stad och det gar inte att vara har utan att bli berord av dess historia.

Bira på balkongen, helt enkelt

Ibland behöver man inte resa till andra sidan jorden, köpa en dyr bil eller färgrika kläder. Det räcker med sol och en mellanöl. Ska man kanske försöka njuta av de små sakerna? Får prova det i Tokyo nästa vecka. :)

Bring out your dead!

Idag kom det alla har väntat på. I två månader har jag varit tämligen säker på det och nu var det dags. Pratar så klart (!) om varslet som las på SAAB idag. 300 pers i Linköping av typ 4000 möjliga. Egentligen är det väl inte så konstigt. För varje person som anställs i högkonjunktur måste i längden en annan sluta, antingen genom pension, eget initiativ eller kicken. Har man sett om sitt hus i form av A-kassa och inkomstförsäkring, och inte har några barn eller lån kan det vara rätt soft med kicken ett tag. 80% av lönen och 0% av ansträngningen. Då skulle jag få tid att skriva klart min bok, söka ett om möjligt ännu mer spännande jobb och resa runt och hälsa på polare här och var, eller bara sitta en hel dag i parken vid St Larskyrkan. Då skulle man inte ha något att skylla på för att man inte gör det man drömmer om.

Betydligt värre är det för personer som inte kvalificerat till A-kassa, eller inte brytt sig om att skaffa inkomstförsäkring, eller som har familj och lån på nybyggt hus, bil, båt och studier. Då är det sjukt grymt att en vacker dag bli av med en vacker trygghet. Ska man kanske leva varje som om man kan bli av med inkomsten eller är det bättre att ta en rejäl smäll när det smäller? Jag är fostrad till att gå den fega vägen och kommer nog att fortsätta där, då är det soft vad som än händer.

Titel: Se mig, bekräfta mig!

Tagline: Vilse i vårt tävlingssamhälle

Baksidetext: Det vore intressant att skriv en bok om mig själv. Inte för att jag är känd, inte för att jag har haft någon speciellt utsatt uppväxt utan just för att jag är okänd och haft en speciellt vanlig uppväxt. Den ska ha kapitel om olika åldrar eller stadier. Allt ska ut!

Boken är en historiebeskrivning om en vanlig pojkes uppväxt. Vad som format, påverkat, förtryckt, förmanat, påtvingat och förverkligat.
Boken är en reflektion av en uppväxt helt utan krig, fattigdom, regler eller ensamhet. Ändå gick allt som det gick, eller just därför…

I linje med mitt arbete med inspirationsdagar för högstadie- och universitetselever, och kurser inom personlig utveckling jobbar jag på att skriva en bok om mig själv. Tanken är att den ska innehålla minnen, mina dåtida upplevelser, hur jag ser på mina minnen idag och hur jag uppfattar att de format mig. Boken ska som sagt bli en historiebeskrivning och den kan användas av lärare, syokonsulter, psykologer och människor. Dessvärre hann Emma Pihl före med sin bok "Se mig! Om självkänsla och jakten på bekräftelse." Dessbättre har vi olika fokus.

Jag har fortfarande inte bestämt om den ska ges ut eller ej, eller om ens någon ska få läsa den, men jag rekommenderar verkligen att ta er tiden att tänka tillbaka alla era roliga stunder som hände igår och tidigare.

Livet i stresskonen

Stressforskare pratar om en stress-kon som en uppochnedvänd väg-kon. Ju mer man stressar desto längre ner mot spetsen av stresskonen trillar man. En människas tanke- och handlinsförmåga speglas av diametern av konen där hon befinner sig. Är hon nära spetsen kan hon inte tänka lika fritt som hon kan om hon är långt ifrån spetsen.

Av någon anledning trivs jag en bit ner i stresskonen. Jag söker utmaningar och gillar att ligga på gränsen till vad jag klarar av. Det gör att jag lär mig att hantera mer och mer! förklarade jag stöddigt i fredags. I efterhand insåg jag att jag sällan är helt fritänkande utan har något som tynger mig som måste tänkas på för det stressar mig ännu mer annars. Redan innan jag är klar med en uppgift tar jag på mig en ny för att inte åka uppåt i fritänkandets del av konen. Det har till slut blivit en livsstil för mig och idag började jag fundera på varför.

Ju mindre man ser desto lättare är det att hantera alla intryck. Ju mindre jag släpper in till mig desto mindre blir det att ta hand om. Dessa tankar är nya för mig men väldigt intressanta. Kan det vara så att stress är min flyktsoda för att slippa jobbiga tankar? Om vi lämnar mig för en stund, kan det vara så att folk är stressolister och stressar för att slippa sina problem i vardagen?

Kommande vecka lovar jag mig själv att inte stressa! Varje lunch ska jag gå en runda och räkna till tre på varje steg jag tar, och lyssna på fåglarna och samla intryck. Bara vara helt närvarande.

Kommentera med tips om ni har läst eller hört något om att använda stress för att fly verkligheten!

Våga muta?

De mutanklagelser inom svensk vapenexport som uppdagades 2008 intresserar mig. Om företagen/regeringen har mutat eller ej har jag ingen vetskap eller åsikt om, det intressanta är hur känsligt ämnet är och hur det behandlas. Jag upplever hysch hysch som knappt får ifrågasättas för det självklara är att Sverige inte mutar. Ska jag vara ärlig känner jag mig orolig för min anställning bara jag tar upp ämnet här i bloggen men som privatperson vill jag diskutera ämnet och ha en dialog för att troligtvis komma fram till det självklara svaret att mutor är fel. För att skapa denna dialog köpte jag en knapp och satte på kavajslaget. Knappen sa ”Våga muta!”. Reaktionerna väntade inte utan var djupa, fruktbara och intressanta. De handlade om allt från hur jag kan vara så dum att jag har en sådan pin, jag kan ju få sparken, till att mutor är väldigt självklara inom vapenhandel. Återigen: jag tar inte ställning för mutor! Jag fokuserar på personers rädsla om att ha en åsikt i ämnet. De är rädda att bli av med jobben om de inte tycker som de ska.

Diskussionerna ledde in på om vapenvägrare kan jobba inom försvarsindustrin, om nazister kan jobba tillsammans med ”vanliga” människor, om IT-konsult som gillar Piratebay ska mista sitt uppdrag dagen efter ett privat uttalande. Vad kan ett företag egentligen kräva av sina anställda när det kommer till deras fria tankar och uttalanden som privatpersoner?

I förlängningen ger det här mig en osmaklig dusch i hur det är att leva i förtryckta diktaturer där de oliktänkande dödas. Hur fritt är Sverige egentligen?

Land of the free

Det finns så många farliga länder och så många trevliga människor från alla dessa. Amerikaner, iraker, japaner, tyskar och brasilianare. Det gemensamma tycks vara att ingen tycker om storpolitiken i sitt land. Å andra sidan är det kanske ointressant vad folket tycker. Helt klart är att jag trivs finfint på Hawaii i vågorna, men längtar hem så mycket att jag hellre åker hem än stannar kvar. Jobbmässigt har det funkat utmärkat att lämna kontoret. Hade kanske funkat ännu bättre om jag stannat hemma men jag är bara nybörjare på work-anywhere, än så länge. The world is to large to stay in a cubical.