Stockholm ser inte individerna

Största skillnaden jag upplever mellan Linköping och Stockholm är bemötandet av folk på gatan, och då specifikt i rusningskollektivtrafiken. Det är så trångt överallt och sånt överskott på folk att man slutar att se varandra. Man säger inte längre "ursäkta" om man trampar någon på foten eller knuffar någon i rulltrappan. För man kan helt enkelt inte låta bli att trampa eller knuffas när det är så här trångt. Och där nånstans försvinner det personliga bemötandet som jag är van vid.

Man ser så mycket folk överallt att man tröttnar på att vara artig och bekräfta dem. Personer får en halv sekunds uppmärksamhet när man kollar om man känner personen, annars springer man vidare.

En lantis som jag som är van vid att hälsa på på alla man möter på gatan blir lätt obekväm här. Ska jag också böja ner blicken och springa på eller ska jag lunka på i mitt tempo och predika om kvalitet?

Och kanske är det här anledningen till att man hör att det inte går att hitta en vettig hantverkare i storstäder. Eller mäklare eller bankman eller vem som helst som tar personligt ansvar mot andra individer. För att överleva en uppväxt här måste man skärma av sig mot andra personer. Jämfört med Ronneby och Linköping där man måste hålla ihop för att klara en uppväxt.


En väldigt bra sak med det hela är att man kan sitta och picknicka bland annat folk utan att känna att man behöver prata med dem. Man kan få vara i sin egna bubbla utan att bli störd av andra. Som här på bilden där Emma och jag cyklat iväg till Söderbysjön i närheten av vår lägenhet.