Nya Stockholmslivet börjar i skärgården

Nyår firas i år med Emma, hennes syster och hennes polare på Bockö strax utanför Möja om det säger er något. Mig säger det ingenting. Resan startade igår med att den här besten mötte upp oss på fastlandet.

Idag högg vi ut en kvadratmeter ur bottenviken, kröp in i bastun och sen ner i vattnet. Just nu myser vi i vardagsrummet och diskuterar gemensamma semestrar. Det är snälla personer här och jag kommer att bli väl omhändertagen efter flytten upp.

Så atte... Gott Nytt År allesammans!

Årets återförening är avklarad

I år, liksom varje år, var det återförening på stadens finaste hotell i Ronneby. Insläppet är alltid en uppvisning i bristande organisation och ledarskap. Det var kaos och förtvivlade vakter som skrek o styrde. Men väl inne var det fridens. Det blev många kära återseenden med kompisar från förr.

Kompisar som jobbar med media i Malaysia, några som är poliser i Blekinge o Stockholm, några som är sjuksyrror. Har du provat att ta fram klassfotot från nian och ta reda på vad kompisarna jobbar med? Det kan vara en spännande övning för att inse att man känner folk i alla yrken och klasser och det gör att man, i alla fall jag, känner ett större samhöre med samhället i stort. Det byggs nämligen upp av sånna du var kompis med förr.

Jullugn i sinnet!

Det finns inget som tynger ner mig längre. I vanliga fall finns alltid något som drar ner mig under ytan och man får kämpa sig upp. Anledningarna till dagens känsla är många, men framför allt är förhållandet med Emma otroligt stärkande.Vi har kommit fram till att vi ska flytta ihop i Emmas 30-kvadratare! Spännande och härligt på en gång! På Saab är det frid och fröjd och jag har lämnat ifrån mig allt ansvar. Superskönt att någon tog över innan jag lämnade.

Idag befinner jag mig hos Päronen i Ronneby och alla julklappar är köpta och inslagna.

Det ska va gott å leva!

Känslan av att vara viktig

"Alla har ett behov av att känna sig viktig" sa Abraham Lincon. Nästa gång du känner dig nere kan du fundera om det är för att du inte fått känna dig viktig. Det handlar om bekräftelse i förhållande, bekräftelse på jobbet eller bekräftelse genom att skänka pengar till musikhjälpen. Jag insåg just att jag halkat efter i att känna mig viktig och när jag blir riktigt svag börjar jag istället att klaga på andra så att man känner sig viktigare än dem. En bra insikt men ett tokigt beteende.

När jag bli chef ska jag bygga min känsla på att jag är viktig när jag får mina medarbetare att känna sig viktiga. Det kommer att bli lyriskt. Just nu är jag på väg till Emma så vi kan ge varandra känslan om att vi är viktigast i världen, för varandra. Med den känslan kan inget krossa oss!

Livebloggar igen

Sen jag skrotade min gamla följeslagare Sony Ericsson C702 har jag inte kunnat blogga på fri fot. All heder åt nya iPhone men ska man blogga får man allt köpa ett bloggprogram först. Just nu köpte jag Blogger+ och ska se vad det går för. Är det någon av er läsare som har tips på lämplig bloggerapp kanske?

Första intrycket är ju att det här är användbart. Ska provas i fält i helgen som i vanlig ordning ska spenderas med Emma i Stockholm. Godnatt på er!

Värdigt avslut idag!

Kvällens julfirande med Saab blev ett fantastiskt avslut för mig. Det är så många underbara och familjära kollegor man har samlat på sig under åren. Alla nickar och hälsar och pratar och frågar. Många intressanta frågor som jag borde förklara här framöver. Fick en liten tankeställare när Helena sa:
-Du, skriver alldeles för lite nu för tiden!
-Ja, jo men det är för att det händer så mycket.
-JA, just därför ska du ju skriva!
-Ahh, där sa du något.

Det är sant, det är nu det är intressant och det är nu jag behöver stöttning av er genom kommentarer när jag filosoferar om vad som är bra eller bäst.

Ett härligt sammanträffande var att idag kom sånggruppen Men och sjöng för oss.
(bild från 2010)

Det i sig var trevligt och de har skojiga låtar men det var extra skojigt för mig. Samma grupp sjöng nämligen för mig på min examensmiddag från Linköpings universitet. Och har nu kommit att bli ett avslutningsband för mig.
(bild från 2006)

Jag fick vädra mina tankar om att organisationen behöver omorganiseras men trots att jag ser många förbättringsmöjligheter så kom insikten från en klar himmel att det är sjukt bra här. Det är sjukt vemodigt att flytta till annat och det är sjukt vad fem år har gått snabbt. Jag tror verkligen inte att jag kommer kunna hålla mig borta från Saab resten av livet :)

Hittade ett klipp om Men som var skojigt.

God Jul underbara Saab

Får jag presentera östergötlands största julbord med 2400 gäster som alla fick mat på 21 minuter. Nu väntar en Gripenutlottning :) Härliga tider!

Fest i olika grupper

Fest med Norrköpings synfoniorkster
I torsdag var jag och tittade på Emmas sista spelning för säsongen i Norrköpings Synfoniorkester. Alla verkade sjukt taggade och genomförde en härlig spelning. När Emmas mamma frågade hur det var svarade jag "bra". Jaha, svarade hon, var det Brahms. Och det var det tydligen. Score!

Efter spelningen var det avslutningsfest med orkestern och jag hade tagit på mig en kulturmässigt blå kavaj med stickad tröja under och kände mig väldigt estetiskt korrekt. Den illussionen dödade en härlig dam direkt när hon sa att det var trevligt med någon som kommer från en annan grupp och som sticker ut klädmässigt. Jag har mycket kvar att lära där :)

Julfest med nya jobbet
I fredags väntade julfest med nya jobbet. Obligatorisk utklädnad till Luciatåg var dresscoden. Samtliga lydde och jag kände mig genast mer klädaccepterad i denna gruppen än på festen dagen innan :) Nya jobbet Netlight verkar i alla fall vara rena himmelriket för mig. De står och förklarar att de ska styra organisationen på EXAKT samma sätt som jag förespråkar. Jag har funderat på inverterad pyramid istället för klassiska hierarkin med chefen högst upp, sedan mellanchefer, sedan arbetare, sedan kund. Netlight nämnde istället nätverksorganisation som är precis det ordet jag letat efter. I'm lovin' it!

Det blir inte bättre än så här

Det är bara att inse att vi alltid kommer att ha halvdant folk i ledningar som anställer sin svåger och handlar från sina lobbyister. Vi kommer alltid att ha företagsledare som inte hinner optimera hela organisationen. Vi kommer alltid att ha kollegor som gör klantiga fel. Vi kommer alltid själva att göra fel. Tydligen behöver vi Wiki leaks för att inse detta.

"We are all mixed bags", säger Michael Douglas i Wallstreat 2 efter att han och hans svärson klantat sig. Det är mänskligt att fela och vi är lättpåverkade av grupptryck och känslor.

Detta här är ett faktum och inget du eller jag kan påverka. Det är bara att gilla läget, eller bli bitter, eller ta fighten mot faktumet. Väljer du de två senare så det i sig ett exempel på att vi inte är perfekta.

Here comes everybody!

Hackerkriget är i full gång i samband med att USA tvingar företag att stänga ner Wikileaks hemsida, donationskonton och tillgångar. Till följd av detta har wikileakssympatiserare styrt över Operation Payback [wiki] att attackera Amazon, Paypal och en schweiziska bank eftersom dessa böjde sig för USAs krav.

Som datorälskare kommer jag alltid att sympatisera med folk som använder teknisk civil olydnad när de tycker att myndigheter förtrycker civilisationen. Det helt nya inslaget i det här hackerkriget är att vanliga privatpersoner frivilligt lämnar över kontrollen av sin uppkopplade dator till hackarna så att datorn kan användas i attackerna. Computer Sweden skriver idag:

– Vi har analyserat programmet som det gjorts reklam för på Facebook och andra ställen och har kunnat verifiera att det används för överbelastningsattacker. Det här är första gången som man engagerat vanliga, icke tekniskt bevandrade att frivilligt delta i den här typen av aktioner, säger Marcus Murray.

Detta är ett historiskt bondeuppror som pågår där Svensson engagerar sig mot korrupta politiker. Tiden är förbi då man tar högrepen och går man ur huse med Nils Dacke i spetsen, dagens uppror gör man genom att installera ett program på datorn och sedan luta sig tillbaka och följer upproret på nyhetssidorna. Segrar Operation Payback kommer våra barn att läsa om det här i historieböckerna.

Underbara automatiska back-up!

Till mitt företag Förnuftkonsult har jag köpt in en härlig mac-dator och kopplat på en Time Capsule som automatiskt tar back-up på allt jag har på datorn en gång om dagen. Det fina med just den här uppsättningen är att det funkar direkt och är superenkelt! Jag behöver aldrig mer vara orolig för att förlora data vid en hårddiskkrasch eller att jag råkar ta bort en fil som jag behöver.

Idag fick jag ett konstigt fel när jag jobbade med Förnuftkonsult.se som jag inte lyckades få bort. Felet uppträdde dessutom bara i Google Chrome och inte i Safari. Istället för att lägga flera timmar i felsökning backade jag bara till hur hemsidan såg ut igår genom att hämta gårdagens filer. Ta en titt på bilden här så ser ni vilket härligt grafiskt gränssnitt Apple har tagit fram. Man stegar fram och tillbaka i tiden genom pilarna i mitten, väljer det datum man vill ha och trycker på återskapa. Lätt och enkelt på the Apple Way, och min hemsida är räddad!



Jag vet att det här funkar i Windows och Linux också, men poängen är att det här är är så enkelt att man tar till sig tekniken. Kan ni förresten tänka er att det finns professionella mjukvaruutvecklingsföretag som inte har stöd för att backa tillbaka i tiden. Helt vansinnigt!

Tankar om management

"När vi tillsätter ledare så är det inte så att vi har en hel drös att leta bland, vi får ta de få vi har." Det svaret fick jag på jobbet när jag ifrågasatte kompetensen på vissa ledare. Och inom just mjukvara är det svårt att hitta ledare av den enkla anledningen att ledarna behöver ha jobbat mycket som programmerare. Som programmerare är man kreativ och skapar saker varje dag. Som ledare är man uppföljande och ser till att saker görs på rätt sätt. Det är helt andra belöningssystem som kickar i gång i hjärnan för de två olika rollerna.

Är man programmerare så är man det för att man gillar att vara kreativ. Att sedan bli befordrad till en position som inte mättar det kreativa behovet kan vara förödande. Paul Grahams åsikt om detta är:

How can I avoid turning into a pointy-haired boss?
The pointy-haired boss is a manager who doesn't program. So the surest way to avoid becoming him is to stay a programmer. What tempts programmers to become managers are companies with old-fashioned corporate structure, where the only way to advance in salary and prestige is to go into management. So if you want to avoid becoming a PHB, avoid such companies, and work for (or start) startups.

Jag är teknisk teamledare för att jag tycker att det är en lagom nivå att jobba på. Mitt uppdrag är att se till att saker utförs i rätt ordning så att vi kan leverera med rätt kvalitet. Jag har folk som gör det vanliga implementationsjobbet och jag trivs med jobbet. Men ändå längtar jag efter att få vara en i gänget som faktiskt kodar och tillverkar grejerna.

Mark Freedman intervjuades i This Developers Life i ämnet och har bloggat om intervjun. Mark var själv nära att fastna i managementspåret. På hans tidigare jobb fick han frågan att ha måste bestämma sig för att bli ledare eller programmerare. Mark grubblade en stund och sedan sa han upp sig. Frågan är om det inte är samma resa jag håller på med. Jag fick samma fråga i mars i år och jag vägrade acceptera den, så utan att förstå det då är det kanske inte så konstigt att jag byter jobb nu.

På nya jobbet har jag sålt in mig som teamledare, men de insisterar på att jag måste kunna fler tekniker och branscher innan jag blir riktigt vass. Och så länge ska jag programmera. Boyakasha! Det är ju exakt vad jag vill göra! Kommer osökt att tänka mitt gamla inlägg om mjukvarunörden slår tillbaka!

En tätord på en slätt

Det börjar bli dags att lämna trygga Linköping. I mitten på Januari sticker jag och jag har bara 15 arbetsdagar kvar. Det tar emot att erkänna men jag har lyckats rota mig rätt mycket sedan hösten 2000 när jag flyttade hit första gången. Tio år har jag bott här, från att jag var 20 till 30. På den tiden har jag fostrats av Linköpings universitet och Linköpings största tekniska arbetsgivare.



Jag har sagt upp mig från jobbet. Lägenheten där jag bott sedan 2005 är uppsagd. Jag har nytt telefonnummer, ny mailadress och nya kollegor. När jag var liten tyckte jag att saker som jobb, boende och vänner finns överallt och att det är nyttigt att flänga runt. Det tycker jag visserligen fortfarande, men... det svider ändå att lämna allt det här.

Nej, jag ångrar verkligen inte mitt beslut att flytta. Det är bara att jag behöver erkänna för mig själv att det inte alltid är så lätt och okänslosamt som jag tror när jag planerar. När jag lämnade Linköping 2005 och tog hem möblerna till Ronneby och stack på sabbatshalvår gräts det mycket i bilen. Får se hur det känns den här gången.


Anyhow, jag har ett ljus att följa och det kommer att bli spännande! Istället för att sätta mig bekvämt i villa i Linköping lyder jag Steve Jobs råd: Stay hungry, stay foolish!