Livet i stresskonen

Stressforskare pratar om en stress-kon som en uppochnedvänd väg-kon. Ju mer man stressar desto längre ner mot spetsen av stresskonen trillar man. En människas tanke- och handlinsförmåga speglas av diametern av konen där hon befinner sig. Är hon nära spetsen kan hon inte tänka lika fritt som hon kan om hon är långt ifrån spetsen.

Av någon anledning trivs jag en bit ner i stresskonen. Jag söker utmaningar och gillar att ligga på gränsen till vad jag klarar av. Det gör att jag lär mig att hantera mer och mer! förklarade jag stöddigt i fredags. I efterhand insåg jag att jag sällan är helt fritänkande utan har något som tynger mig som måste tänkas på för det stressar mig ännu mer annars. Redan innan jag är klar med en uppgift tar jag på mig en ny för att inte åka uppåt i fritänkandets del av konen. Det har till slut blivit en livsstil för mig och idag började jag fundera på varför.

Ju mindre man ser desto lättare är det att hantera alla intryck. Ju mindre jag släpper in till mig desto mindre blir det att ta hand om. Dessa tankar är nya för mig men väldigt intressanta. Kan det vara så att stress är min flyktsoda för att slippa jobbiga tankar? Om vi lämnar mig för en stund, kan det vara så att folk är stressolister och stressar för att slippa sina problem i vardagen?

Kommande vecka lovar jag mig själv att inte stressa! Varje lunch ska jag gå en runda och räkna till tre på varje steg jag tar, och lyssna på fåglarna och samla intryck. Bara vara helt närvarande.

Kommentera med tips om ni har läst eller hört något om att använda stress för att fly verkligheten!