80-talister är en generation av sökare

Och det är inte så underligt. På 70-talet samlade folk på porslin med blåa blommor. De köpte en kopp om året för att ha den kompletta servisen lagom till giftemålet. Brudkistan skulle innehålla dukar, lakan och kjolar som släkten hjälpt till att väva. Nån gång där kom IKEA, Ellos, Hemtex och slet och slängde ut samlartänket. Idag åker man till shoppingcentret och köper allt på en söndagseftermiddag. Samlingen blir meningslös och personer värderas inte efter vilka saker de sparat ihop.

”Allt du äger är ingenting värt, om du inte väljer vad du har kärt. Å ditt hus är aldrig ett hem, utan kärlek är man alltid tomhänt.” [Kapten Röd]

Nästa sak som ändrats är att man förr, också på 70-talet typ, definierade sig genom sitt yrke. Bagare Andersson är bagare och så är det med det. Numera heter det ”äh, jag jobbar med att baka bröd just nu.”. Det kanske är så att det är svårare idag att behålla samma jobb hela yrkeslivet. Eller är det så att det är lättare att byta jobb. Av någon anledning vill 80-barn inte stanna mer än tre år på varje. Jag tror det kommer från skolan. Vi är vana vid 3år lågstadie, 3år mellanstadie, 3år högstadie, 3år gymnasie, 3-4år högskola.

När vi inte kan känna trygghet i yrket eller våra saker som våra föräldrar gjort börjar vi istället sätta nålar i en karta och jämföra vem som har rest mest. Föräldrar är galna som åker till Mallis 19 gånger. Det är ju fortfarande samma jäkla nål. Sånt förstår inte 80-talister. ”Ni måste ju till Tokyo, New York och Paris också.” Men när man varit överallt då?

”Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.” [Mary Schmich]

Det är nog så att 80-barn inte bryr sig så mycket om sina saker, de bryr sig inte så mycket om sina jobb och de bryr sig egentligen inte så mycket om att resa. Egentligen. Jag tror, eller vill tro åtminstone, att 80-barn är de som börjat bry sig mer om individer och sig själva. Och för att hitta sig själv måste man söka.

”Den som har flest prylar när han dör har inte fattat vad det handlar om.” [Anders Holmberg]

Sjömannen har lärt sig att segla

Hela kärnan av Anders har senaste halvåret varit under omarbetning och beta-testning pågår as we speak. Nya versionen räknas nå marknaden lagom till nyårsafton. Det är skrämmande hur mycket jag förändrat mig själv under denna tid. Jag behöver inte längre hoppas på medvind utan har lärt mig att segla. Jag har experimenterat med mitt agerande mot andra, mitt utseende, mina tankar om mig själv, mina tankar om de jag inte tycker om och en sak är säker: Gräver man i sig själv blir man också djupare och här nere på djupet ser man kopplingar mellan orsak och verkan i sociala livet man inte kan se uppe på yta. För mig håller det på att bli en sanning att varje individ alltid gör så gott hon kan, baserat på den historia och de förutsättningar hon har. Det är en tanke jag fått av Kay Pollak. Istället för att bli ledsen över en individs dåliga beteende ser jag hennes behov till stöttning för att få balans att kunna ändra beteendet. Idag får jag energi och glädje av att stötta då dåligt beteende förekommer, igår togs energi ifrån mig och jag blev upprörd. Jag väljer glädje, många väljer upprörd, vad vill du välja?

Personlighetsutveckling är bland annat ett begrepp inom psykoanalysen och som syftar till att beskriva hur en individ utvecklas under hela sin levnad. [Källa Wikipedia].

Byggare Bob Bygger Bombflygplan

Nu är det dags att förklara vad sjutton det är jag egentligen gör på jobbet. Man brukar säga att inte ens en ingenjör kan förstå vad en annan ingenjör gör för det är så otydliga uppgifter. Jag ska göra ett försök.















Största delen av veckan (70%) bygger jag bombflygplanet Neuron. Det är ett europeiskt projekt och i mitt arbete ingår Sverige, Frankrike, Spanien och Italien. Flygplanet har ingen pilot utan styrs helt från marken. Skillnaden från ett vanligt radiostyrt flygplan är att Neuron kan ta emot ett helt uppdrag med start, flygning, bombning, landning och genomföra uppdraget utan att markpersonalen är delaktig. Att en maskin får ett mål och en målbeskrivning och sedan uppfyller målen efter bästa förmåga efter problem och hinder som dyker upp på vägen kallas i folkmun för artificiell intelligens. Vi kallar det istället för autonomi som betyder självstyre. SAABs del i autonomin är att ta emot uppdrag från mark och från bombdatorn och bygga ihop dessa. Visar det sig att uppdragen måste planeras om pga upptäckta hot (luftvärnskanoner) planerar vi om uppdragen så att vi inte blir nedskjutna. Dessa uppdrag skickas sedan in till styrsystemet. Min roll är IPT-ledare för Autonomi, ungefär som teknisk projektledare. Jag ansvarar för att flygplanet kommer att ha den utlovade funktionaliteten. Till mitt förfogande har jag nu två systemingenjörer eftersom vi är i designfasen. Snart ska vi börja programmera och då tar jag in ett par mjukvaruingenjörer som hjälper oss. Tanken är att jag är kvar i hela utvecklingsprocessen och plockar in de personer som behövs för att göra jobbet. Trivs verkligen och har en bra projektledare som lär mig mycket. Det fina med stora företag är att det finns många inom managementet som man kan plocka erfarenheter ifrån.

Mindre delen av veckan (20%) är jag projektledare för ett integrationsarbete där vi i första fasen bygger ihop autonomi och bildbehandling för att simulera att flygplanet själv hittar intressanta mål och flyger dit och spanar. Det är spännande att leda ett litet projekt med liten budget och slåss mot de större projekten som vill ha personalen. Står man inte på sig blir man överkörd och jag lär mig hur stora företag fungerar. Snart vill jag ha ett större projekt med fler personer. Tänk vad skoj att leda 30 utvecklare och få deras tider och uppgifter att passa ihop!

Mina sista 10% går åt forskning och att hålla sig uppdaterad. Exempel är att jag var i Alaska och presenterade mitt arbete, var på Hawaii och lärde mig om andras arbete och att jag har en exjobbare som tittar på hur man kan dela beslutsprocessen mellan flera flygplan. Här skulle jag egentligen vilja lägga mer tid, men jag vill inte lägga mindre tid på de ovanstående två. Kan inte jobbveckan vara längre! Imorgon är det äntligen dags igen!

Be cool, stay in school

Hur ska jag kunna inspirera niondeklassare att sköta sig i skolan och följa sitt hjärta. Jag var ju rätt stökig och osäker själv när jag var i deras ålder. Men det gick vägen, jag nådde fram till de stökiga kidsen som satt längst bak i aulor och matsalar. De lyssnade på mig och min historia om att jag förlorade tre år på högstadiet genom att inte veta vad jag ville. 600 elever rev jag av totalt och det var en energiboost att få prata med dem. Ljuva applåder efteråt, en blev så tagen att hon bokstavligen trillade av stolen.. eller så var det att hon skulle gunga lite coolt på den.. tror mer på det.

Känner att jag ska göra ”samhällstjänst” oftare, det var ordentligt stimulerande att komma ut på skolgårdarna och prata med eleverna. Vilka härliga människor vi har på uppväxt. Tack för att ni lyssnade!

Recension från dittval.se:

"Vår andra inspiratör Anders var en typiskt busig och stökig kille som mobbade och var elak mot andra i skolan, men vändningen kom i och med gymnasievalet. Då valde han efter sina egna intressen och inte efter kompisarna och idag är det han som har dragit det längsta strået i det gänget och jobbar som civilingenjör på SAAB och får resa världen runt i jobbet!"

(vet att kortet inte blev det bästa, men det blev det enda)

Livemusik that rocks!

Fyra spelningar på tre kvällar, jag är för sliten för att göra ett djupt inlägg. Dessutom har jag fått hintar om att jag är för deppig i inläggen numera så jag gör två flugor på smällen med lite goda konsertbilder. Ska först dementera och säga att jag varit lyckligare än på länge senaste tiden, så det så! =) I alla fall; i torsdags spelade Dmitry Fyodorov en timmes vacker techno som förband till elektropopiga Nordpolen. Gillaru techno gillaru Dmitry. Digga!
















Brennan Heart levererade slentirantrance/hardstyle i fredags. Öppnade med Sandstorm har jag för mig, och efter en sån start går det inte att rädda situationen.

Kom precis hem från Norrköping och har sjungit om Lena och Göteborg med Håkan. Vilken personlighet Håkan har, supermysig!