Hur äter man upp en elefant?

det snusförnuftiga svaret är så klart "En bit i taget". Vill man uppnå något stort är det bara att sätta igång och äta där man kan. På mitt jobb finns det många smaskiga elefanter att sätta tänderna i och jag är inne på min tredje. De två första var barnelefanter som kunde spjälkas på egen hand på ett år. Projektet jag jobbar med nu är en gigantelefant som kräver flera ätare och många år. Vid sidan om står en projektledare och skriker och piskar om vad som måste vara uppätet innan vissa datum. Och som jag äter, jag är helt uppslukad i mitt slukande, det äts dygnet runt, jag till och med drömmer elefant. Äta äta äta, prestige, lön, makt! ÄT!!! På lönesamtalet idag visade jag bilder på allt kött jag ätit upp och påpekade att det minsann är mer än flera andra ätit. Det måste premieras! Uppmuntra mig och jag äter mer.

Insikten kom till mig att jag har ätit ofantliga mängder elefant senaste året. Och till vilken nytta. Såå gott är det inte, vems sjuka idé var det att äta?

Det finns gränser för hur mycket man kan äta under längre stunder och jag är och tassar på min gräns igen. Det är inte rimligt att äta mer för att någon annan är sjuk eller barnledig, förr eller senare blir det vajsing med kolesterolet. Kroppen förbränner i ett visst tempo, vissa kroppar bränner olika mycket, men det går inte att kontrollera med vilja! Det åts mycket i Paris och Madrid, nu kan jag inte äta förrän jag är hungrig igen.

Det fina med att vara riktigt övermätt är att man börjar titta runt efter annat skoj. Musikproduktion, videoproduktion, grafisk design, vad som! Det tar emot men farsgubbens eviga tjat om att konkret skapande gör under för själen börjar sjunka in. Han är nog inte så dum trots allt. Mer färg i livet tack!

Pengar vs kärlek

Jag läste om en studie som visade vad som gör folk lyckliga. Det handlade om vilka prioriteringar personer har och frågan var om fokus låg på att tjäna mycket pengar eller att värna om kärleken. Om man lägger den skalan ner med längtan efter mycket pengar till vänster och längtan efter kärlek till höger kan man lägga lyckoskalan rakt uppepå med väldigt olycklig till vänster och väldigt lycklig till höger. Och så började jag fundera på varför jag MÅSTE få högre lön och lyckas bra på löneförhandligen nästa vecka. Till mitt försvar vill jag ändå hävda att hög lön för mig handlar om erkännande och ett gott betyg, de sista tusenlapparna kan jag både ha och mista. Jocke sa vist att rik är den som inte vill ha mer. Så då är det nog så att jag är rätt rik på pengar och rik på bekräftelse men något fattigare på tid och kärlek. Jag har lovat mig själv att gå ner på 100% och hinna med lite känslor då och då, fast jag får ta det sen. Sen finns alltid kvar, nu är det nämligen fyra minuter tills vi ska mötas i hotellobbyn för middag efter dagens möte i Madrid.

Det där med 2008…

I mitt ständiga sökande efter ett ännu bättre liv har turen kommit till att summera det gånga året. Första steget var att i teknologisk ordning lista ställen jag besökt som Thailand, Åre, Lissabon, Barcelona, Seattle, Alaska, Paris och trodde att det skulle vara där jag hittade livet. Det gjorde jag inte… nästa försök var att göra en tankekarta och skriva vad som påverkat mig. Nr1 blev lite oväntat Jenna, nr2 Alaskapresentationen, nr3 Kay Pollak, nr4 grabbarna. Efter en stund kom jag på att nr2-4 tillsammans inte ens når halvvägs upp till nr1. Det var några otroligt roliga månader som kastade mig långt utanför mina vanliga hjulspår. Det var raggarbil, kollektivliv, djupa tankar och mycket party! Något blev fel och snett men vad jag saknar det. Tillvaron kändes så otryggt och osäkert och så levande och underbar. Jag fick smaka på den farliga världen istället för att sitta i vadderade Linköping med vanliga ofarliga vänner med Matrixmaraton en lördagskväll. Trots att jag busar upp tillvaron med resor hit och dit når jag inte till källan, jag har tappat gnistan här, jag vet precis vart spåren bär varje dag, varje år. Det är så jävla slentrian!! Jag ser mig inte som en person som sitter och gnäller. Jag ser mig som en som gör slag i saken och imponerar på andra genom mitt mod. Antingen får jag justera mitt agerande eller min självsyn, för de stämmer inte överens.

Kom förresten på en ”sak” till som påverkat mig och det är Mange Mungo som satt full och go och svor på hultsfredssöndagen och sket i alla måsten som jag själv begränsas av dagligen. Jag bytte för sjutton klädstil, frisyr och skaffade skägg för att bli som Magnus.

Min årssammanfattning innehåller inte en uppräkning av gjorda saker, den innehåller ett löfte om att bryta mig ur de här djupa traktorspåren som faktiskt inte är så underbara som jag ofta skriver i andra inlägg. I småsak är jag glad, i det stora hela söker jag något större. Jenna och Magnus fick mig att inse det. Saknar dig Jenna, vi ses snart Magnus!

"Är du född 80? Det är bra jobbat!"

Snickarsonen har gjort det igen, presentationen i Paris gick riktigt riktigt bra. Engelskan flöt på och självkänslan var på topp. Det speciella den här gången var att publiken bestod av projekledare, programledare, chefsingejör, typgranskare från flyginspektionen och chefer. Både från Saab och från Dassault, som äger projektet. Rak i ryggen när jag gick upp och rak i ryggen när jag satte mig. Ni får stå ut med ett skrytinlägg för idag är jag extra stolt över mig själv. På kvällen blev det middag för att fira gruppens framgång. Satte mig bredvid en person jag ser upp till, och han såg upp till mig när han insåg att jag faktiskt är tre år yngre än den näst yngste i projektet, och tio år yngre än de som har motsvarande roller till mig. Det värmde!

Take care!

Bra jobb / jobbigt jobb

Palestinasjalen och datorväskan is doing Paris. Tre dagar med möten och mat. Ska nån behöva ha det så här. Seriöst så är det lite jobbigt och mycket jobb. Ganska tråkiga dagar med. Ska jag hitta något roligare eller är jag prinsessan som gnäller över ärtan? Okej att man inte ska klaga som svensk, det finns så många som inte har jobb eller ens mat. Men det skiter jag i! Jag vill ha det roligaste jobbet, för jobbet är faktiskt väldigt viktigt för mig. Har två polare som jobbar halvtid för att livet är värt mer än jobb. Det är en åsikt som påverkar mig men jag håller inte med, inte än.

Akuten odlar simulanter

I söndags svimmade jag i duschen och begav mig till akuten för koll av hjärtat. Må hända att det kanske inte var värst akut men med tanke på mammas hjärtfel ville jag få det kollat. Må hända att jag hamnade lägst i prioriteringen men att det ska ta 9.5 timmar att träffa en läkare i det här landet förvånar mig. Hade det hänt i asien hade jag fått hjälp inom en kvart. Å andra sidan förvånar det mig även att jag är förvånad. Sluta whina och var glad att jag inte var det som fick hjälp direkt, för den hade det förmodligen lite värre än mig. Om den inte bara var bättre på att framstå så.

Mot nya tider

Nyåret firas i Götet tillsammans med grabbarna. Jo ni må vara många som tycker att det är märkligt att vi hänger ihop. Många prioriterar partnern, barnen, jobben, sig själva.. Jag prioriterar vänskapen. "We-me-generationen" förklarar fenomenet. Mot nya tider som sagt men värderingar och vänskap är det första som packas i 2009-väskan. Gott Nytt År!

Vänd på det!

Reflektion av dagen ledde till en lista med punkter över jobbiga saker med julen. När jag vände på dem och såg dem från ljusa sidan skämdes jag över att jag lät dem uppstå i första läget.

• SMS-julhälsningar ska besvaras – Du har vänner som bryr sig om dig.
• Julklappspapper ska plockas undan – Du har någon att ge och få omtanke av.
• Barnen står i vägen för teven – Barn vill ha DIN uppmärksamhet.
• Mamma ojar sig om hon köpt rätt julklapp – Mamma finns i din närvaro och bryr sig.
• Maten ska ätas redan kl13 – Mina kära har ansträngt sig och lagat en härlig middag åt oss.
• Maten måste plockas undan innan julklappsutdelning startas – Mat i överflöd och klappar som väntar. Nu får jag ge mig.
• Bara kristna barnkörer på radion – Och inte en enda rapport om krig.

Jul handlar inte om stress, mat eller julklappar. Jul handlar om kärlek och kärlek är svaret på samtliga ovanstående punkter. Halleluja, tillsammans vill jag nu att vi alla tar varandras händer och sjunger we shall overcome. Hur som helst: Kärnfamilj is da shit.

Att vara svensk är inte normen.

Ju mer man reser runt i den här världen inser man hur konstiga människor det finns överallt. De är inte kloka, de åker utan säkerhetsbälte, de knarkar, de jobbar istället för att vara hemma med barnen, de betalar inte skatt, de är arroganta, de gör inte vad de lovar, de tänker inte som oss. Alla jämförs med hur folk är hemma i Europa, i Sverige, i Ronneby. I fredags berättade en kollega om hans kollega som efter tio års tjänsteresor kommit till den stora insikten: Att vara svensk är inte normen. Otroligt stark punchline som borde läras i lågstadiet. Sverige är en liten klick uppe vid nordpolen som gör på ett sätt, baserat på de omständigheter som råder med avseende på glesbygd och klimat. En förlängd tanke är: Att vara Anders är inte normen. Jag gör på mitt sätt baserat på mina omständigheter, du gör på ditt sätt baserat på dina. Ingen gör fel, båda gör rätt. Det skapar mångfald.

Just idag mår jag bra

Jag har massor kvar att blogga om. Några av ämnena är:

• Tävlingsmänniska sedan födseln. Alla spel bygger på att avgöra vem som är bäst.
• Varför är ingen förälder glad på ToysRus?
• Hur får man någon ur ett destruktivt förhållande?
• Vad är karriär?
  

Men nu ska jag först ta några månaders semester från tankeverksamheten.

Jag återknyter till mitt första inlägg från 2008 april 21, med samma rubrik och en snarlik bild. Skillnaden symboliserar den egenvård jag fått genom bloggandet. Då hade jag två stora röda trafikljus som stoppade mig, nu är jag en sekund från att få grönt och tuffa iväg på nya äventyr.

Tack till er som har läst och kommenterat!

80-talister är en generation av sökare

Och det är inte så underligt. På 70-talet samlade folk på porslin med blåa blommor. De köpte en kopp om året för att ha den kompletta servisen lagom till giftemålet. Brudkistan skulle innehålla dukar, lakan och kjolar som släkten hjälpt till att väva. Nån gång där kom IKEA, Ellos, Hemtex och slet och slängde ut samlartänket. Idag åker man till shoppingcentret och köper allt på en söndagseftermiddag. Samlingen blir meningslös och personer värderas inte efter vilka saker de sparat ihop.

”Allt du äger är ingenting värt, om du inte väljer vad du har kärt. Å ditt hus är aldrig ett hem, utan kärlek är man alltid tomhänt.” [Kapten Röd]

Nästa sak som ändrats är att man förr, också på 70-talet typ, definierade sig genom sitt yrke. Bagare Andersson är bagare och så är det med det. Numera heter det ”äh, jag jobbar med att baka bröd just nu.”. Det kanske är så att det är svårare idag att behålla samma jobb hela yrkeslivet. Eller är det så att det är lättare att byta jobb. Av någon anledning vill 80-barn inte stanna mer än tre år på varje. Jag tror det kommer från skolan. Vi är vana vid 3år lågstadie, 3år mellanstadie, 3år högstadie, 3år gymnasie, 3-4år högskola.

När vi inte kan känna trygghet i yrket eller våra saker som våra föräldrar gjort börjar vi istället sätta nålar i en karta och jämföra vem som har rest mest. Föräldrar är galna som åker till Mallis 19 gånger. Det är ju fortfarande samma jäkla nål. Sånt förstår inte 80-talister. ”Ni måste ju till Tokyo, New York och Paris också.” Men när man varit överallt då?

”Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.” [Mary Schmich]

Det är nog så att 80-barn inte bryr sig så mycket om sina saker, de bryr sig inte så mycket om sina jobb och de bryr sig egentligen inte så mycket om att resa. Egentligen. Jag tror, eller vill tro åtminstone, att 80-barn är de som börjat bry sig mer om individer och sig själva. Och för att hitta sig själv måste man söka.

”Den som har flest prylar när han dör har inte fattat vad det handlar om.” [Anders Holmberg]

Sjömannen har lärt sig att segla

Hela kärnan av Anders har senaste halvåret varit under omarbetning och beta-testning pågår as we speak. Nya versionen räknas nå marknaden lagom till nyårsafton. Det är skrämmande hur mycket jag förändrat mig själv under denna tid. Jag behöver inte längre hoppas på medvind utan har lärt mig att segla. Jag har experimenterat med mitt agerande mot andra, mitt utseende, mina tankar om mig själv, mina tankar om de jag inte tycker om och en sak är säker: Gräver man i sig själv blir man också djupare och här nere på djupet ser man kopplingar mellan orsak och verkan i sociala livet man inte kan se uppe på yta. För mig håller det på att bli en sanning att varje individ alltid gör så gott hon kan, baserat på den historia och de förutsättningar hon har. Det är en tanke jag fått av Kay Pollak. Istället för att bli ledsen över en individs dåliga beteende ser jag hennes behov till stöttning för att få balans att kunna ändra beteendet. Idag får jag energi och glädje av att stötta då dåligt beteende förekommer, igår togs energi ifrån mig och jag blev upprörd. Jag väljer glädje, många väljer upprörd, vad vill du välja?

Personlighetsutveckling är bland annat ett begrepp inom psykoanalysen och som syftar till att beskriva hur en individ utvecklas under hela sin levnad. [Källa Wikipedia].

Byggare Bob Bygger Bombflygplan

Nu är det dags att förklara vad sjutton det är jag egentligen gör på jobbet. Man brukar säga att inte ens en ingenjör kan förstå vad en annan ingenjör gör för det är så otydliga uppgifter. Jag ska göra ett försök.















Största delen av veckan (70%) bygger jag bombflygplanet Neuron. Det är ett europeiskt projekt och i mitt arbete ingår Sverige, Frankrike, Spanien och Italien. Flygplanet har ingen pilot utan styrs helt från marken. Skillnaden från ett vanligt radiostyrt flygplan är att Neuron kan ta emot ett helt uppdrag med start, flygning, bombning, landning och genomföra uppdraget utan att markpersonalen är delaktig. Att en maskin får ett mål och en målbeskrivning och sedan uppfyller målen efter bästa förmåga efter problem och hinder som dyker upp på vägen kallas i folkmun för artificiell intelligens. Vi kallar det istället för autonomi som betyder självstyre. SAABs del i autonomin är att ta emot uppdrag från mark och från bombdatorn och bygga ihop dessa. Visar det sig att uppdragen måste planeras om pga upptäckta hot (luftvärnskanoner) planerar vi om uppdragen så att vi inte blir nedskjutna. Dessa uppdrag skickas sedan in till styrsystemet. Min roll är IPT-ledare för Autonomi, ungefär som teknisk projektledare. Jag ansvarar för att flygplanet kommer att ha den utlovade funktionaliteten. Till mitt förfogande har jag nu två systemingenjörer eftersom vi är i designfasen. Snart ska vi börja programmera och då tar jag in ett par mjukvaruingenjörer som hjälper oss. Tanken är att jag är kvar i hela utvecklingsprocessen och plockar in de personer som behövs för att göra jobbet. Trivs verkligen och har en bra projektledare som lär mig mycket. Det fina med stora företag är att det finns många inom managementet som man kan plocka erfarenheter ifrån.

Mindre delen av veckan (20%) är jag projektledare för ett integrationsarbete där vi i första fasen bygger ihop autonomi och bildbehandling för att simulera att flygplanet själv hittar intressanta mål och flyger dit och spanar. Det är spännande att leda ett litet projekt med liten budget och slåss mot de större projekten som vill ha personalen. Står man inte på sig blir man överkörd och jag lär mig hur stora företag fungerar. Snart vill jag ha ett större projekt med fler personer. Tänk vad skoj att leda 30 utvecklare och få deras tider och uppgifter att passa ihop!

Mina sista 10% går åt forskning och att hålla sig uppdaterad. Exempel är att jag var i Alaska och presenterade mitt arbete, var på Hawaii och lärde mig om andras arbete och att jag har en exjobbare som tittar på hur man kan dela beslutsprocessen mellan flera flygplan. Här skulle jag egentligen vilja lägga mer tid, men jag vill inte lägga mindre tid på de ovanstående två. Kan inte jobbveckan vara längre! Imorgon är det äntligen dags igen!

Be cool, stay in school

Hur ska jag kunna inspirera niondeklassare att sköta sig i skolan och följa sitt hjärta. Jag var ju rätt stökig och osäker själv när jag var i deras ålder. Men det gick vägen, jag nådde fram till de stökiga kidsen som satt längst bak i aulor och matsalar. De lyssnade på mig och min historia om att jag förlorade tre år på högstadiet genom att inte veta vad jag ville. 600 elever rev jag av totalt och det var en energiboost att få prata med dem. Ljuva applåder efteråt, en blev så tagen att hon bokstavligen trillade av stolen.. eller så var det att hon skulle gunga lite coolt på den.. tror mer på det.

Känner att jag ska göra ”samhällstjänst” oftare, det var ordentligt stimulerande att komma ut på skolgårdarna och prata med eleverna. Vilka härliga människor vi har på uppväxt. Tack för att ni lyssnade!

Recension från dittval.se:

"Vår andra inspiratör Anders var en typiskt busig och stökig kille som mobbade och var elak mot andra i skolan, men vändningen kom i och med gymnasievalet. Då valde han efter sina egna intressen och inte efter kompisarna och idag är det han som har dragit det längsta strået i det gänget och jobbar som civilingenjör på SAAB och får resa världen runt i jobbet!"

(vet att kortet inte blev det bästa, men det blev det enda)

Livemusik that rocks!

Fyra spelningar på tre kvällar, jag är för sliten för att göra ett djupt inlägg. Dessutom har jag fått hintar om att jag är för deppig i inläggen numera så jag gör två flugor på smällen med lite goda konsertbilder. Ska först dementera och säga att jag varit lyckligare än på länge senaste tiden, så det så! =) I alla fall; i torsdags spelade Dmitry Fyodorov en timmes vacker techno som förband till elektropopiga Nordpolen. Gillaru techno gillaru Dmitry. Digga!
















Brennan Heart levererade slentirantrance/hardstyle i fredags. Öppnade med Sandstorm har jag för mig, och efter en sån start går det inte att rädda situationen.

Kom precis hem från Norrköping och har sjungit om Lena och Göteborg med Håkan. Vilken personlighet Håkan har, supermysig!