Linköping var en perfekt grogrund för mig att ta steget ut i världen. Linköping är så litet att man inser att man måste vara flexibel och klara av olika länder och städer. När jag pratar med folk som först pluggat och nu jobbar vidare i Stockholm är de så nöjda att aldrig inte vill lämna stan. Carrie Bradshaw har en liknande fundering över Manhattanbor som aldrig lämnar Manhattan. Beror det på faktiska upplevelser eller främlingsfientlighet när Stockholmare kommer ut i småstäderna?
En härlig reflektion jag fick igår var att Stockholmare är väldigt trevliga! I alla fall på vardagsförmiddagar när det inte är så stressigt. Jag fick underbar service på Åhlens City av killen i Sandbutiken. När hans utbud inte funkade sprang han runt till de andra butikerna och frågade vad de hade inne. När han fixat service åt mig av annan expedit insåg han att en annan butik hade ännu bättre grejer för mig och tog med mig dit istället. Min lokala pizzabagare var också väldigt trevlig och hälsade mig välkommen till stan. Det här börjar kännas som när jag blev chockad av trevligheten i Tokyo där folk lyssnade på varandra och hjälpte varandra.
Konstigt egentligen att det är så allmänt accepterat att Stockholmare är dryga egoister som springer på varandra och går över lik. Beror det på faktiska upplevelser eller främlingsfientlighet mellan Stockholmare och folk i småstäderna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar