Stress o press i Stockholm

Igår pratade jag med en mamma till två halvvuxna barn om livet. På frågan om hur jag klarar mig i stan som nyinflyttad sa jag att det är en ständig jakt efter tiden och att pendlingen dödar mig. Henne motsvar blev:

"Det är en större press och utmaning att driva familj i Stockholm. Det är mycket tid som går till pendling och boendet tar upp en mycket större del av inkomsten. Så som förälder har du inte samma marginal och kan inte vara lika tillgänglig som i mindre städer."

Så det är nog så. Att folk springer i rulltrapporna för att det finns viktigare värden än att stå stilla, som att träffa sina barn till exempel.

Over-head == överhuvud?

Även på detta jobbet har jag lyxen att spendera tid "på bänken" innan verkligheten drar igång. Och på bänken lär man sig allt runt omkring konsultandet. Så som sälj, profilering, rekrytering, frukostseminarie och allt annat som slentrianmässigt brukar benämnas "over-head".

Tidigare har jag inte tänkt så mycket på ordets betydelse utan mest sett det som för mig okänt slöseri. Numera ser jag det för vad det faktiskt är, det överhuvud som styr arbetet i önskad riktning och som sliter för att fötterna (konsulterna) ska kunna göra sitt jobb.

I mitt långsiktiga karriärsmål: att besitta alla roller inom mjukvaruutveckling, är detta ett steg mot målet, om än ett litet sådant.

Och just nu ligger jag på nattåget mot Malmö för att lära mig mer om överhuvudet i Skåneregionen. Sov gott!

Tredje dagen på nya jobbet

I måndags var det alltså slut på min en-månads ledighet mellan jobben och jag titulerar mig numera agil konsult. Det innebär att jag kommer att ta olika ledande roller inom mjukvaruutveckling där jag håller fokus på att öka effektivitet och kvalitet i teamet och produkten.

Visst låter det flummigt? :) Men egentligen är det inte konstigare än att man har en personlig tränare när styrketränar. Jag blir teamets personliga tränare för att få dem att utvecklas och nå bättre resultat.

Det finns två typer av personliga tränare. Typ1 går runt och skriker och piskar och säger hur rutten klienten är och att tränarens morsa är starkare. Och så finns det typ2 som blir kompis med klienten och hjälper denne att hitta recept på bra mat, att tänka på sömnen och att träna så hårt och ofta det är anatomiskt och fysiologiskt optimalt. Trenden jag ser, eller i alla fall vill se, är att ledarskapet i branschen övergår från typ1 till typ2. Mitt mission är att leda denna rörelse, och här på Softhouse finns det redan coacher och kurser att sälla sig till.

(Detta är egentligen vad jag jobbat med de senaste tre åren, men nu är det lite mer utpekat att jag har mandat att tycka det jag tycker.)

Mobilt boardingcard är här!

Här har vi ännu ett tekniskt framsteg som visar att framtiden kommer närmare.

Tidigare har man kunnat checka in mobilt och fått boardingcard på mail att skriva ut hemma eller i self-service på flygplatsen.

Tack vare ett mobilt boardingcard håller jag bara fram telefonen vid säkerhetskontrollen och gaten och jag är såå lyckig.

Talare på Lean Tribe Gathering 2

Ytterligare en anledning för mig att flytta till Stockholm var de många intressegrupper som finns om vad som helst. Jag har gått med i en som handlar om effektiv utveckling (lean development) och påhejad av kollegorna på mitt nya jobb presenterade jag igår mina insikter från mina år på Saab.

(Läs tydligare här)

Jag är fortfarande rysligt nervös innan jag ska upp på scenen, och jag har inte full kontroll över rösten under presentationen men efteråt får jag en underbar känsla av att ha förmedlad kunskap och spridit insikter till publiken.

Gillar du också lean rekommenderar jag verkligen att du är med på nästa samling. Registrera dig på leantribe.org.

Nu känner jag att jobbpusselbitarna börjar falla på plats här i stan.

Här är din förort!

Idag är det åtta månader sedan jag flyttade till Stockholm. Eller Stockholm är det inte, vi bor i Högdalen som tillhör postområde Bandhagen. I Högdalen bor man men det är i Stockholm centrum man hänger har jag alltid tänkt och satt mig på tunnelbanan eller bussen för att hitta på saker i stadens kärna.

Fast den här veckan har jag stannat i Högdalen och utforskat lite mera.

Torget här till exempel har en ljuvlig frukt/grönthandel och idag hittade jag en pub, en bowlinghall, en bågskytteklubb och en schysst simhall som bjöd på ett par längder.

Vissa av närbutikerna har massor med svåruttalade saker man inte vågar köpa men gärna tittar på, och över lag är det riktigt mysigt här i förorten.

Ett stort plus för att tunnelbanan börjar gå igen på måndag och ett stort minus för att kidsen verkar aggresiva här. Nej okej jag har ingen aning om vad som hänt med lastbilen, det var säkert elfel eller en fimp, men lite Hollywoodaktigt är det att möta den på vägen till bussen.

Över lag är det väldigt nyttigt för en lantissvenne som jag att få uppleva lite verklighet. Tummen upp för Högdalen!

Tips om Sydamerika-backpack mottages gärna!

Jajjemen nu är allt säkrat för att resan ska kunna bli av. Både Emma och jag har fixat pengar och ledighet för att upptäcka Sydamerika i två månader till vintern. Så här ser vi ut när vi sitter med våra äpplen och bokar flygbiljetterna.

Vi börjar med att flyga till Buenos Aires och tar en sväng till Iguazufallen över jul. Sen tillbaka för att uppleva nyår i Buenos Aires. Fler saker som vi hört att man måste och vi vill hinna med är:

• Titicacasjön och La Paz
• Machu Picchu och Inkaleden med eventuell start från Cusco
• Rida hästar till vingårdar i Argentina
• Besöka djungel runt Amazonfloden

Har du fler tips så maila jättegärna mig på anders.holmberg@gmail.com

Nu ska jag fortsätta att lära mig spanska :)

Reflektion: Resan efter denna får bli till Australien så har jag klarat min pojkdröm: Att besöka alla världsdelar. Eller nehepp Antarktis var tydligen en världsdel med. Skit också, två resor kvar.

Klar med mitt andra konsultuppdrag

Idag stämplade jag ut för sista gången (den här gången) på EasyPark där jag konsultat ett par månader. Lite sentimentalt faktiskt.

Framöver väntar tokigt spännande uppdrag och en tokigt härlig backpacking-resa! Level up!

Ja just ja grannar, det var jag som väckte er 23.00 genom att klampa in i svärföräldrarnas villa utan att först stänga av larmet. Förlåt!

Stockholm i Regnet

Nu börjar den vackra regnsäsongen i Stockholm och det innebär att alla blir antingen glada eller arga :)

Men nu bär det av till lugnet i Ronneby. Bredvid mig på bussen sitter ett gäng backpackers med LonelyPlanet på väg till Göteborg. Även om jag inte är så sugen på Göteborg just idag så är jag ruskigt sugen på en långväga upptäcktsresa!

Glada musiker o roliga färger

Idag bjuds det på Balkanmusik av Östblocket på Parkteatern.

Och jag får det jag flyttade hit för: Musik och öl mitt i veckan.

Allt gammalt är fult, allt nytt när vackert!

Rubriken är ett citat från en omorganisation och omstrukturering. Då och då behöver man så klart se över vad som kan och bör ändras, och vilka nya uppfinningar som gjorts och som passar verksamheten nu.

När man funderar på vilka stora uppfinningar människan gjort brukar man prata om förbränningsmotorn, datorn, kommunikationskanaler. Men grabbarna i nedanstående video konstaterar att den största uppfinningen som gjorts är att leda människor i grupp att åstadkomma saker i fabrikerna. Vidare konstaterar de att filosofin och verktygen runt chefsskap är de idag som de var vid mitten av 1800-talet. Det handlar om uppgiftsneddelning, ansvarspyramid och resursallokering.

Det funkade finfint och lyfte människan dit vi är idag! Men dessvärre kan det inte lyfta oss längre. Det är dags att göra något åt det och det är dags att se följande video!


Eller se filmen här.

Utsläppt eller uppsatt hår?

-"Utsläppt så klart!" brukar jag ropa. Det är ju sexigast. Skitsamma att det är tokjobbigt och opraktisk. Eller?

Nu vid 31 års ålder har jag fått känna på det här själv. Både Emma o jag tycker att jag är snyggast i långt hår men idag gick jag och klippte badlugg.

(Som alla vet är badlugg en sån som inte hamnar i ögonen när man badar.)

Sådär nu har jag pleasat alla modenördar där ute med sommarens rekommenderade frisyr. Cred till Maja på No Limit som fått axla ansvaret för mitt utseende.

Balansen börjar infinna sig

Det känns som att jag levt i en ständig stressbubbla sedan 15e feb när jag började på nytt jobb här i Stockholm. Varje vecka ska man hinna med 40h hos kund, 10h i pendling, timmar med polare och timmar med Emma. Timmar med träning och timma med lägenhetsfix. Det har varit ett långt kaos där jag jagat tiden dygnet runt. Men nu kommer rutinerna på plats och jag börjar bli oslagbar igen :)

Snart am I in the driving seat of my life igen!

Och då tror jag att jag ska ha kraft att blogga om annat än mig själv. Härda ut!

Prata som SMS

Ett SMS har 165 tecken. Jag är uppväxt på SMS. Ett SMS kostade 2,50kr då så man höll nere antalet tecken i sitt budskap. Typ som i denna text.

Och jag tror helt ärligt att det har påverkat mitt sätt att kommunicera med folk. Jag är ofta kort och koncist och säger det som behöver sägas, utan onödig utfyllnad.

Detta lilla tekniska protokoll styr alltså mig som person även när jag pratar face to face. Idag är hajpen inte sms men väl twitter som har samma teckenbegränsning. Därför kommer även nästa generations tekniknördar vara fåordiga. Intressant!

Detta borde även betyda att ingen är van att läsa texter som är längre än ett SMS. Ingen orkar ta sig igenom denna wall-of-text som jag sitter och skriver. Mina jämnåriga har tröttnat för länge sen. Och kanske är det en anledning till att kids inte gillar pladdrande politiker. De pratar helt enkelt över fel protokoll. SMS slår VoIP (IT-telefoni) varje dag :)

Stockholm ser inte individerna

Största skillnaden jag upplever mellan Linköping och Stockholm är bemötandet av folk på gatan, och då specifikt i rusningskollektivtrafiken. Det är så trångt överallt och sånt överskott på folk att man slutar att se varandra. Man säger inte längre "ursäkta" om man trampar någon på foten eller knuffar någon i rulltrappan. För man kan helt enkelt inte låta bli att trampa eller knuffas när det är så här trångt. Och där nånstans försvinner det personliga bemötandet som jag är van vid.

Man ser så mycket folk överallt att man tröttnar på att vara artig och bekräfta dem. Personer får en halv sekunds uppmärksamhet när man kollar om man känner personen, annars springer man vidare.

En lantis som jag som är van vid att hälsa på på alla man möter på gatan blir lätt obekväm här. Ska jag också böja ner blicken och springa på eller ska jag lunka på i mitt tempo och predika om kvalitet?

Och kanske är det här anledningen till att man hör att det inte går att hitta en vettig hantverkare i storstäder. Eller mäklare eller bankman eller vem som helst som tar personligt ansvar mot andra individer. För att överleva en uppväxt här måste man skärma av sig mot andra personer. Jämfört med Ronneby och Linköping där man måste hålla ihop för att klara en uppväxt.


En väldigt bra sak med det hela är att man kan sitta och picknicka bland annat folk utan att känna att man behöver prata med dem. Man kan få vara i sin egna bubbla utan att bli störd av andra. Som här på bilden där Emma och jag cyklat iväg till Söderbysjön i närheten av vår lägenhet.