Mjukvarunörden slår tillbaka

Ikväll har jag funderat en del på vad jag vill jobba med och grottade ner mig i vad en systemarkitekt gör kontra vad jag gör idag som teamledare för systemutveckling. Grottandet gjorde att jag svävade iväg på designmönster, gang of four, olika metodiker och programspråk och annat härligt som jag faktiskt brann för en gång i tiden på universitetet. Programvaruutveckling är ju asskönt och jag vill tillbaka, närmare koden!

Senaste året har handlat om systemutveckling: Att bryta ner krav till funktionalitet, funktionalitet till interface och serviceobjekt, och serviceobjekt till något vi kan lämna över till mjukvaruingenjören. Jag har stått och studsat på trampolinen länge och nu ska det dykas i den härliga poolen av mjukvarudesign!

(eller fokusera på systemtestbeskrivning och planering. Fasen att jag aldrig kan bestämma mig...)

Japan, ett välutvecklat land

Med 150 miljoner invånare på en ytan som Sverige gäller det att optimera flödet av folk. Det är smidigt att fixa transportbiljetter, tågen går var femte minut och är lagom fulla med folk. En tyst överenskommelse verkar vara att det ska vara tyst i tunnelbanevagnarna. Det är packat till gränsen och inte en person som säger ett ord. En otrolig upplevelse! Japan kvalar in på topp3-länder jag vill bo i, tillsammans med Sverige och USA. Anledningen är att det helt enkelt känns som att Japan har utvecklats längre än Sverige. Det här ger perspektiv.

USA eldar med barn

Fredsmuseet lämnade ingen av oss oberörd och när jag kom till dockor som visade misären brast det för mig. Vilket jävla otäckt krig det var! Vilka jävla idioter används sådana vapen och vilka jävla idioter bygger vapen? Inre moraliska krisen hälsade alltså på igen. I minnesparken finns många fina monument och det är stoppet i den här staden som gett mig störst personlig utveckling.

Bomben i Hiroshima

Efter att ha passerat A-bomb dome i Hiroshima kravs det ett par bira for att bli manniska igen. Vilken sjuk jakla uppfinning atombomb ar och bilder tagna efter bombningen visar hur varenda hus ar jamnat med marken. 200 000 oskyldiga civila kramades ihjal av en galning for att satta stopp for en annan galning som gasade ihjal nagra miljoner pa andra sidan klotet. Det var en sjuk varld pa 40-talet. Hoppas att vi lart oss nagot sedan dess. Nu har vi iaf en amerikansk president som kan uttala ordet neukelar bomb.

Efter att ha blivit deppiga och vandrat pa radioaktiv mark tog vi livets basta suchini med berg av underbar fisk. En ol, lite sake, en drink och en efterratt + lite ratt hastkott och notan slutade pa ynka 350kr. I Tokyo hade det dubbla inte rackt.

Kvallen slutade med att en 46-arig japanska stalkade mig fyra timmar pa krogen tills jag gick hem utan Johan eller Edvin. De var lite upptagna pa sitt hall... Hiroshima ar en fantastisk stad och det gar inte att vara har utan att bli berord av dess historia.

Mingel med överheten

Romeo och Julia tolkades av geishor i Kyotos kulturhus. En föreställning på 80 minuter och jag fattade 4 av dem. Kanske inte så dåligt för att vara en teater.

Lite svårt med språket?

Jag har hört att svenskar och japaner kommer väl överens affärsmässigt. Jag tycker gott av det gäller "privatmässigt" också. Japaner förstår oss när vi läser gatnamn ur Lonely Planet även om de inte kan ett ord på engelska. Båda är fostrade att visa stor respekt för andra och det gör att vi förstår varandra. Sen att exakt vad bilden pratar om kan vara lite svårgreppat, men vad ska jag fatta det för? Det är mycket lättare att komma in i samhället här än i Frankrike eller Kina. De tre senaste dagarna har vi varit spirituella och tittat på tempel och japanska trädgårdar, och det är spännande och nyttigt att tränga under skalet så gott det går. Ska bli intressant att komma hem och sammanfatta alla intryck i en reserapport. Sayonara!

En Världen bästa bilindustri, tack!

Bygga bilar kan de,japanerna. Det som slår alla som besöker Toyotas bilfabriken slog även mig: var är alla arbetarna? I svetshallen stod 20 robotar och en människa. I sammanbyggnadshallen var det förvisso tvärt om så människosläktet är inte helt onödigt, än :) Största intrycken är hur hela linan optimerats utan att vara påkostad, och hur varje medarbetare flaggar om de ser problem även om det inte är deras problem. Hela linan stannar för lunch och arbetsdagen är åtta timmar med två pauser. Mycket humant och imponerande. Bara en kan vara bäst och nu har jag besökt den bäste. Imorgon bär det av till Kyoto för att sova i tempel och uppleva religion. Sayonara!

En Världens bästa sushi tack!

Underbara Tokyo briljerar med sin morgonsushi fångad under natten. Tog taxi till fiskmarknaden 04:25 för att se tonfiskauktion och äta fiskfrukost för 200kr. Loving it!

Bira på balkongen, helt enkelt

Ibland behöver man inte resa till andra sidan jorden, köpa en dyr bil eller färgrika kläder. Det räcker med sol och en mellanöl. Ska man kanske försöka njuta av de små sakerna? Får prova det i Tokyo nästa vecka. :)

Musik för folk som inte kan bete sig som folk

”Organisera er gärna, men känner ni er trötta så gå ut och spy på toan och kom tillbaka när ni är riktiga män. Flams och trams, dumheter och dans är tillåtet, men inte att putta på småtjejer, det går bort. Är alla med, har alla hittat sina skor?

Så här stökigt har det inte varit sen bob hund spelade på franska revolutionens dag. Du som är där, hur ser det ut med honom, har han fått på sig sin sko. Vi väntar på att den sista personen har fått på sig skon. Ah det är bra." Thomas Öberg, Mejeriet i Lund 20090424

Det finns olika sätt att skälla ut folk, Thomas sätt är fantastiskt!

Fler av mina bilder finns på www.bob-hund.com under fotoalbum.

Bring out your dead!

Idag kom det alla har väntat på. I två månader har jag varit tämligen säker på det och nu var det dags. Pratar så klart (!) om varslet som las på SAAB idag. 300 pers i Linköping av typ 4000 möjliga. Egentligen är det väl inte så konstigt. För varje person som anställs i högkonjunktur måste i längden en annan sluta, antingen genom pension, eget initiativ eller kicken. Har man sett om sitt hus i form av A-kassa och inkomstförsäkring, och inte har några barn eller lån kan det vara rätt soft med kicken ett tag. 80% av lönen och 0% av ansträngningen. Då skulle jag få tid att skriva klart min bok, söka ett om möjligt ännu mer spännande jobb och resa runt och hälsa på polare här och var, eller bara sitta en hel dag i parken vid St Larskyrkan. Då skulle man inte ha något att skylla på för att man inte gör det man drömmer om.

Betydligt värre är det för personer som inte kvalificerat till A-kassa, eller inte brytt sig om att skaffa inkomstförsäkring, eller som har familj och lån på nybyggt hus, bil, båt och studier. Då är det sjukt grymt att en vacker dag bli av med en vacker trygghet. Ska man kanske leva varje som om man kan bli av med inkomsten eller är det bättre att ta en rejäl smäll när det smäller? Jag är fostrad till att gå den fega vägen och kommer nog att fortsätta där, då är det soft vad som än händer.

Ryokou kinchou = resfeber

Nu är det snart dags, bara elva dagar tills jag börjar genomföra ett av årets mål genom att checka in med destination Tokyo. Har längtat många år och nu är tiden snart mogen. Har fixat möten på Toyota och svenska ambassaden. Har fixat ledigt och fixat spons av företaget.

Vem har sagt att det är dåliga tider? Det här är bra tider!

Tomt på skolgården

Inte ett barn lekte när jag gick förbi min gamla skola en söndag. Jag kommer ihåg att jag inte ville se skolan på sommarlovet för jag tyckte den var tråkig. Så varför slås inte lekparker, fotbollsplaner och annat skoj ihop med skolgårdar så barn är där och leker på fritiden och ser skolan som något roligt? Kostnaden borde inte öka.

Vändzon Ronneby

Är nere och vänder hos föräldrarna med ett obligatorisk besök på stadens nattklubb på självaste påskafton. Träffade ca 20 av mina goda vänner och jag slogs över hur många härliga personer jag har kontakt med i min hemby. Det man prioriterar blir bra.

Titel: Se mig, bekräfta mig!

Tagline: Vilse i vårt tävlingssamhälle

Baksidetext: Det vore intressant att skriv en bok om mig själv. Inte för att jag är känd, inte för att jag har haft någon speciellt utsatt uppväxt utan just för att jag är okänd och haft en speciellt vanlig uppväxt. Den ska ha kapitel om olika åldrar eller stadier. Allt ska ut!

Boken är en historiebeskrivning om en vanlig pojkes uppväxt. Vad som format, påverkat, förtryckt, förmanat, påtvingat och förverkligat.
Boken är en reflektion av en uppväxt helt utan krig, fattigdom, regler eller ensamhet. Ändå gick allt som det gick, eller just därför…

I linje med mitt arbete med inspirationsdagar för högstadie- och universitetselever, och kurser inom personlig utveckling jobbar jag på att skriva en bok om mig själv. Tanken är att den ska innehålla minnen, mina dåtida upplevelser, hur jag ser på mina minnen idag och hur jag uppfattar att de format mig. Boken ska som sagt bli en historiebeskrivning och den kan användas av lärare, syokonsulter, psykologer och människor. Dessvärre hann Emma Pihl före med sin bok "Se mig! Om självkänsla och jakten på bekräftelse." Dessbättre har vi olika fokus.

Jag har fortfarande inte bestämt om den ska ges ut eller ej, eller om ens någon ska få läsa den, men jag rekommenderar verkligen att ta er tiden att tänka tillbaka alla era roliga stunder som hände igår och tidigare.