Som ingenjör är livet destruktivt om man inte ser till att träffa folk. Idag (innan gymmet) hade jag bara umgåtts med datorn och en ny kollega, varit och valt tapeter och kommit hem. Ingen kvinnlig fägring, ingen vänskap, inga kramar, ingenting. Men det är ingens ansvar att tänka ut att de behöver umgås med mig, det handlar om tio sekunders prestation från min sida.
Jag har en tjejkompis som stannar hos en kille som slår henne. Inte hårt men han slår henne. Faan vad förbannad jag blir!! Hon har sagt till honom att om han slår igen så lämnar hon. Hon har till och med sagt det flera gånger, för att vara säker på att han förstår. Handlar det om en tio sekunders prestation från henne att be om hjälp? Ska/kan jag hjälpa? Bör hon ta sig ut det själv? Ensam är ALDRIG stark, ensam är svag.
3 kommentarer:
HJÄLP HENNE UR DET!!!!!!!
Har själv suttit i hennes sits.. och man lämnar inte för att man tror att det kommer bli bättre.
Om det nu skulle bli en nästa gång, vad är det som säger att det inte kan va den avgörande gången? Han kanske får en knäpp i huvet och tar till tillhyggen och slår med.
Så om jag vore dig skulle jag hjälpa henne ur det. tom TVINGA henne ur det. Hon kommer inse efteråt att det var rätt att göra det. Att hon ens berättat det för dig är ett rop på hjälp, annars hade hon ALDRIG berättat. Tro mig!
kram på Andeeesss
Bra kommentar! Jag har vetat om det ett halvår utan att göra något åt det. Skäms över mig själv och känner mig obekväm över att inte hjälpa till.
Riktiga vänner blundar inte för sånt här.
Kram på Låvejsa
Jag håller med Lovisa. Få henne att förstå att han behöver hjälp och att hon behöver hålla sig borta från honom!
Skicka en kommentar