Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Fyra veckor av stresshantering, personlig nedbrytning och utveckling, värderingsöversyn och förvirring är till ända. Den gamla livsuppfattningen föll som ett korthus i maj, och ett idogt arbete har byggt ett nytt hus och den nya Anders håller på att flytta in. En försenad tonårskris gissade någon. En kris var det och den började nog egentligen i höstas när jag vaknade i näsblod efter att ha drömt om stressen på jobbet även den natten.

Hur viktigt är det här hamsterhjulet egentligen, vad händer om jag springer lite långsammare, vad finns det mer för hjul? Varför tycker jag att en person är flummig om denne väljer att bara jobba halvtid för att vara med familj och vänner resten av tiden? Varför tycker jag att en människa är sämre om hon röker? Varför har jag försakat tre fina älskande flickvänner för studier när någon kommer och säger att jobbet inte är så särskilt viktigt. Varför tänker jag som jag gör, är mina tankar sunda, jag bränner ju upp min kropp. Jag var ett vrak i början av semestern och betänketiden, idag står jag med slipade skridskor i avbytarbåset, bankar med klubban och längtar efter att komma in i matchen igen.

Mina slutsatser i ovanstående frågor får ni inte. De är hemliga, jag vill inte ha något dömande, kommenterande, spydigt eller beröm. De är MINA värderingar och för första gången i livet har jag värderat värderingarna.

Och nej, alla som funderat vad som hänt med mig, jag tar inga droger, jag är inte deppig, jag mår inte dåligt. Jag är stolt och jag har hittat arbetsglöden, livsglöden och jag har lärt mig massor! Kay Pollak och Raymond Ahlgren hjälpte mig att hitta hit.

Tack Ronneby för en otrolig sommar. Tack Pappa, tack Mamma, tack Piggen, tack Kalle, tack Anna, tack Jocke, Jenna, Teja, Mange. Maria. Alla ni har lyssnat och hjälpt mig!