Utklippet har suttit i mitt pojkrum i dryga två år och speglat det enligt mig coolaste projektet i Sverige. Ett autonomt stealthbombflygplan, tänk att få bygga ett sånt... Och det är precis vad jag gör nu. Det som jag drömde om då har blivit verklighet! Dessvärre har drömmen förändrats. Medans jag längtat och gått frammåt har drömmen förvandlats till något annat som jag inte kan nå just nu, istället för att hoppa jämfota av glädje att jag kommit till det som jag så gärna ville vara med i, för två år sedan. Jag är förvisso väldigt stolt men när ska jag vara nöjd? Jakten är bättre än fångsten brukar man säga men hur bryter man det mönstret, eller ska det vara så? Ska jag leva livet som en racingGreyhound vars enda uppgift är att springa efter kaninen? Det måste finnas något annat? Något större liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar