Håkan gick i Alaska och grubblade om hur han skulle få hem båten ensam, och jag gick och grubblade om det inte skulle vara jädrigt skoj att slussa. Så slag i saken, jag fick huvudansvaret om aktertampen. Det gick ut på att fjorton gånger stiga av och lägga snöret runt en ögla, sitta och snacka med dottern Tina tills Håkan skrek från båten att slussen var färdig. Bjöds på morgondagg, revbensspjäll, livsåskådning och ett mysigt Östergötland. Tack!
Igår blev jag riktigt glad och det har suttit i hela dagen. Har nog repat mig från mitt stora fall i maj. Har väl egentligen inte haft ens en tå på jorden senaste två åren utan blåst runt med min Saab-ballong i handen och hamnat där vinden tagit mig. I’M INVINCIBLE!! (lite osäker på vad det betyder men jag brukar glädjeropa det när jag känner mig tuff. Ungefär som ARRIVE DIADGE som jag tycker är ett maffiauttryck med pondus) Hade allt, hade inget!
Funderar på om man måste leka i samma sandlåda, gilla samma sorts sand och vilja bygga lika stora slott för att leva ihop. Funkar det om den ena tröttnat på sand eller bara tittar på när andra leker? Måste min tjej ha examen och 30K+ i lön? Gör det mig lyckligare? Egentligen så har jag väl aldrig riktigt trott det, jag är ju fostrad av Rune Andreasson. Skalbaggen som sprattlar på rygg är värd lika mycket som von Anka. Hur mycket dollares behovs då för att köpa lycka? Östergötland är lika vackert som Alaska… nästan…
1 kommentar:
Du får inte låta så pragmatisk när du pratar om kärlek. Är romantikern i dig död?
Skicka en kommentar